Bilden är tagen innan Caples delar sig. Detta vara sannerligen en överraskning att lyckas fånga resans första båge på ett sådant ställe.

Bara 30 meter ovanför får Klinsman se nästa regnbåge. Den är större. Men läget är ju knepigt värre. Svårta att kasta med ett överhängande träd.
Många svordomar senare har vi fastnat i trädet och till sist skrämt fisken.

Vi vandrar på uppåt. Stigen är visst 9 kilometer. Och det är längre längs älven.

Vi ser några fiskar till. De känns inte som några bjässar och de vägrar ta våra flugor. Jobbigt!

Mot kvällen når vi till sist Mid Caples hut och kan inkvartera oss tillsammans med andra gäster. Denna hytta kostar ungefär 100 kronor per natt. det finns två sovrum med kanske tio bäddar i båda. Köksdelen är enorm och det är en riktigt fin hut med vattentoaletter och en utsikt att drömma om.

Vi har nu tröttnat på frystorkat. Tyvärr saknar hyttan annat än en kamin att laga mat på. Vi har burit upp kyckling som vi helst hade grillat - men ingen grillplats.

Kunde stekt. Ingen stekpanna. Vi får koka kycklingen i jetboilen.

Tillsammans med chips var det mycket godare än frystorkat! Vi sover gott och vaknar till ett mulet och blåsigt väder. Prognosen för vädret var nu ändrad.

Eftermiddagen och kvällen skulle bjuda på skyfall ochh orkanvindar. Suck!

Vi drog snabbt ut för att fiska de få timmar som över huvud taget var möjliga.

Vi valde att börja med "Gorgen" nedan. Där såg vi några fiskar. Någon riktigt fin.
Dessa valde dock att stå på platser som var nästa "omöjliga" att fiska på.

Klinsman fick ett läge med en öring som stod precis bakom en klippkant. Dessutom hade han överhäng av ett träd. Fisken stor förresten på minst två meters djup också. Klinsman gick bet.

Jag lekte bergsget och kom ned till ett ställe där jag möjligen kunde fått på en öring. Men att få upp den? Är ju rätt omöjligt att håva fisk två meter upp i luften. När förståndet återkommit till mitt huvud reträtterade jag med en våghalsig klättring tillbaka. Gick bet utan ens ett kasta.

Öringen jag såg var jäkligt stor. Och omöjlig. Jag gick bet.

Vi gick uppströms till nästa gorge som i alla fall skyddade mot vindarna som tilltog. Även här var fiskarna omöjliga att kasta på.Lika svårt som det var - lika vackert var det att titta på.

Vi valde att börja gå tillbaka till skyddet från vår hut. Klinsman hittade förresten en fisk på vägen tillbaka. Den vägrade ta. Förmodligen var inte förutsättningarna med inkommande oväder så bra. Dessutom verkade alla stora fiskar onåbara här. 

De fiskabara fina poolerna kändes fisklösa. Vi åt lunch i hyttan. Det var regn på gång som skulle göra Caples närmast ofiskbar i några dagar. Sammantaget tvingades vi ta ett beslut. Reträtt!

En två timmar tuff vandring ned till bilen. Regnet var lugnt. Vindarna blåste på rejält! Det föll grenar omkring oss. En sten stor som en handboll rullade förbi.

Vackert, spännade och allmänt obehagligt...

Vi nådde bilen strax innan himlen öppnade sig. Min själ kändes lika mörk som vädret. Bara att ladda om för ett sista försök att få fisket att lossna!!!

Kommer sol efter regn?

Flugfiske Nya Zeeland december 2019

Matakitaki och Mokihinui

Efter ett trevligt stopp i Blenheim styrde vi våra vägar mot Murchisson. En gammal stad/by uppe i bergen känd för fiske och guldletande.

Kändes som att tiden stannat på 40-talet. Så även priset på "hotellet".
Vad gör det med varsin säng och ett handfat på rummet?

Målet var egentligen Mokihinui, men detta var ungefär halva vägen. Dessutom finns några intressanta älvar i närheten. Vi bestämde oss för ett eftermiddags och kvällsfiske i Matakitaki.

Kikade ut en "möjlig" plats så långt vägen sträckte sig på östra sidan. Vi hittade inga möjliga stopp att fiska på vägen dit. "public road" trodde vi. Sannolikt inte.

Plötsligt körde vi igenom en folktom gård(ingen att fråga) och körde snart igenom en kohage. Vi kom rätt nära målet av vägen - som var igenväxt...

Vi lyckades dock masa oss ner till en älv och började där leta efter öringar att fiska på. Vi hittade några! Vad som överraskade ännu mer är att den första tog och Klinsman kunde håva resans första öring!

Denna skönhet vägde in på nästa två kilo och med denna steg både hopp och fiskelust. Tillbaka på hotellet var det fest. Köket stängt - men ölen gick åt i stora mängder, För locals alltså... Vi lyckades tjata oss till något friterat. Inte gott.

Det var ett band "från Christchurch" som spelade. Men locals fylla underhöll bäst!

Vi blev så pass exalterade att vi testade denna älv även nästa dag. Denna gång laddades för översta delen som går att nå med bil. Vi åkte upp i en annan dal och sneddade sedan över. Här fick vi se en skylt som det stod "Private Property" på. Åkte trots det vidare och kom fram till en gård med en tjej på. Strax kom också ägaren.

- Jag visar dig ned till parkeringen!

Där fanns en speciell parkering för fiskare. Så där var bara att parkera.
En prima start där jag nästan omgående fick en nästan på pricken lika stor öring!

Bara några meter ovanför min öring står nästa fisk. Klinsman misstänker att det är den jag just fångat och vill helst inte fiska på den. Men jag insisterar!

Ett perfekt kast senare sitter denna fisk på! Lyckan är stor och jag gör mig redo med håven. Det är en tuff ström. Stenhård. En helt ny öring som rusar frenetiskt! Klinsman väljer att sätta hårt mot för att få in fisken utan att behöva springa nedför fler pooler. Det går åt fanders.

Lika fort som lyckan kom - lika fort börjar det osa svavel från två munnar.

Vi letar vidare. Ser en del fisk. De vill inte riktigt ta. Vi väljer att gå uppåt någon halvmil till nästa Flats. Solen går i moln. Det börjar regna. Fisket är över.

Bara att lomma tillbaka till bilen. Vi åker till Westport för övernattning. Ingen wifi. Händer oss flera gånger att wifin är kass trots utlovad tillgång.

Morgonen efter blir tidig. Vidare mot Mokihinui. Det är lite knepigt här i NZ, på så vis att man aldrig vet vad som väntar. Vi har planerat att åka så högt uppströmns som vi kan. Sedan ställa bilen. Det står en skylt:

"Här slutar underhållet av vägen och du åker på egen risk"

Så vi kör på. Stannar när det ser illa ut. Åker vidare genom en bäck iaf. Sedan tar det stopp. Ingen parkering direkt. Vi vänder på bilen och parkerar åt sidan. 

Detta är slutet (eller början) av Old Ghoast Road. Det är en vandrings och mountainbikeled. Det betyder ju en rätt bra led att gå.

Det vimlar cyklister inledningsvis. Vi vandrar upp längs älven. Vi har passerat Spiecimen Hut som är första stoppet. En ofta fullbelagd hytta som kostar 250 kronor per natt. Vi går vidare till Mokihinui Forks Hut, totalt nästan två mil.

Valet av hut är enkelt. Den ligger helt enkelt bättre till för fiske. Sedan råkar den vara gratis. Surprise - den är bland de finaste jag besökt. 

Här finns bord, talltikar, bestik, bäddar, kamin och faktiskt en liten sluss(med två sängar) in till "storstugan" med åtta bäddar. Sluss? Ja, det är faktiskt lysande då det innebär att du lyckas skaka av dig de flesta förföljande sandflugor!

Faktum är att det enda som skiljer de olika Hutsen är gas och vattentoalett.
Här är torrdass och egen gas som gäller. Märkligt nog är madrasstjockleken också något tjockare i "lyxalternativet"..

Det går inte att boka - så först in får bädden. Första kvällen är vi fem och det är ganska livat bland oss snarkare. De följande två nätterna är vi ensamma och eldar på med kamin. Mysigt!

Nåväl. Vi vill ju fiska och möts av en märklig älv!

En älv som ganska ofta har döda träd mitt i vattnet. Det har rätt nyligen varit jordbävning(2017, två döda) och älven har tydligt ändrat framfart.

Min oro för att öringarna ska snurra runt träden är obefogad.

Det beror på att vi under fyra dagar är klappkass på att få på fisk på kroken. 

Klinsman inleder med en drill första kvällen. Därefter så skrämmer vi fisk. Vi ser dåligt med fiskar. De fiskar vi faktiskt fiskar bra på - de ratar flugan.
Otroligt frustrerande!

Vattnet är ändå spännande. Det är många djupa pooler då vi ibland hittar fina fiskar som cruisar runt. Vi läser i besöksboken på hyttan om bra fiske bara någon dag innan vi anlänt. Steg i sanden. Öringarna är fiskade på rätt nyligen och det hjäper oss inte. Rackarns.

Efter tre nätter får två slokörade fiskare vandra två mil ner för "Old Ghoast Road". Vi tvingas till en lång lunch i "Spiecemen Hut" då vind och ösregn effektivt dämpar vandringslusten. Sedan tar vi oss ner. Det är en vacker vandring med fin utsikt.

Vi åker söderut till Reefton, ett återseende med ännu en stad/by som för oss tillbaka i tiden likt Murchison. Vila och tvätt. Vi beslutar att pröva fiskelyckan i nedre Waitahu River. Kollar i guideboken. Men det känns som privat mark.

Vi springer på en bonde. Blir ett långt samtal om allt från fiske till politik och matförsörjning. Han är inte imponerad när jag berättar att Sverige är ett av de sämsta länderna på att producera egen mat.

- Vi är bättre på att producera bilar, lastbilar och annat i industrin, försöker jag...

Trevligt samtal! Visst visar det sig vara privat mark... Men han ger oss tillåtelse att använda vägar och fiska. Härligt!

Det är väldigt lite fisk. Men i en djup pool ser vi ett par öringar röja runt. Vi fiskar på varsin. Jag tror jag la ut olika nymfer, torrflugor och till sist en musimitation under en hel timmes tid på denna öring som uppenbarligen åt nymfer hela tiden.

Djupt frustrerande! Musen skrämde till sist bort den. Klinsmans öring var heller inte intresserad av lite motion med koppel. Surt!

Vi sov över en natt till i  Reefton. Jag hade lyckats boka dagen innan.
Killen på "Old Nurses" fiskade också. Vi bytte några erfarenheter.

- Ni får bo här ändå!

Det var bussigt. Han tipsade om ett "säkert" ställe i Greys River vid "Totara flat".

På vägen söderut stannade vi till på platsen. Dåligt väder gjorde försöket högst medelmåttigt. Vi såg väldigt små öringar.

Klinsman hade ett napp som i sedvanlig ordning släppte...

Jag fångade en bjässe på sista kastet när jag vevade in linan under ett tilltagande regn. Den fisken vägde in på 1,5. Olyckligvis var skalan hekto.

Bilfärden bar av söderut. Vi funderade på att glaciärbesök på Fox Glaciär.
Väl på parkeringen avbröts denna vandring. Skulle inte sett ett smack!

Färden fortsatte till Westcoasts sydligaste stad Haast. En övernattning senare bar resan av mot Queenstown.En makalöst vacker vägsträcka kantad av snötäckta berg, vackra älvar och vattenfall.

Efter några timmars underbar körning nådde vi en av världens allra vackraste städer. Checkade in på boendet. Tog en promenad till liften upp på berget med utsikt över staden. Svepte en bira med en underbar utsikt. Åkte "Luge" som är en typ lådbil i metall som man kan åka ned en bit på berget med.

En härlig avkoppling efter en lång biltripp. Batterierna ska laddas inför kommande fisken i Caples och Ahuriri.

Queenstown... Å du vackra!

Flugfiske Nya Zeeland december 2019

Waiau River

Längtan tillbaka var stark. Klinsman ville hänga på.
- Det är inte något lätt fiske, var svaret...

Men ett äventyr... Biljetter bokades. Kartor studerades återigen. Flugor bands till förbannelse. Plötsligt satt vi på ett flyg mot drömmarnas flugfiske!

Vi mellanlandade i Singapore. Duktigt trötta(se bild) avverkades ett antal berg- och dalbanor på Universal Studios på Sentosa innan köerna blev så långa att vi flydde parken...

Sedan flög vi vidare till Christchurch för att hämta ut bil, handla mat, köpa fiskegrejer och fiskekort. Allt fortast möjligt... Sedan raka spåret mot Hanmer springs för att bada i de de flesta av deras olika varma 30 mineralpooler. Underbart! Följde upp med en fin middag med ölprovning.

Redan dagen efter for vi ut mot Waiau. Vi valde Malings pass 4wd väg.  

Klinsman ser en smula skeptisk ut. Inte så konstigt kanske. Vägen var svår till toppen av passet. På toppen mötte vi en Kiwi(Nya Zeelandare) som tittade på bilen och sa:

- Ska ni verkligen försöka åka ner här med den där?

Nåväl, få saker stoppar min optimism. Efter ett antal stopp med stenkastande av vägen och ännu fler i gropar... Så tog det stopp när vägen sänkts minst en halvmeter i en liten bäck. Oframkomligt! Men bara lite över en kilometer kvar till målet - så vi hoppade ur och började inmarschen mot Waiau.

På en ytterst kort bit av stigen följs Waiau.. Där ser jag en skugga från en bamseöring... Den vägrar ta. Efter att ömsom vandrat, ömsom fiskat oss ner så åker tältet upp vid toppen av "Trophy mile". Vi spenderar tre nätter där och fiskar på dagarna. Vattnet är lite högt. Trots det är fiskarna skygga. Vi kastar perfekt.

Vi kastar illa. Vi serverar torrflugor-vi serverar nymfer. Vi ser många riktigt stora öringar. Men bara en vill ta. Och just den rätar kroken. Totalt fiasko..

Vädret är inte perfekt.. Men ursäkter saknas aldrig! Vi åker hem någon dag innan nyårsafton:

- Vi lär inte kunna få bärgning av bilen på nyårsafton, förkunnar Klinsman skeptiskt inför vägen hem.

När vi vandrat till planerad parkering står två bilar där. Dom har minst den dubbla markfria höjden på sina bilar.

- Vi skrapade i ordentligt precis där ni parkerade bilen, berättar den ena föraren.

Nåväl. Jag gasade på. Resan tillbaka går MOT alla odds smärtfritt.

Tillbaka till Hanmer och sorgearbete över en "Farmers Plate".

Om Klinsman blev imponerad av storleken på tallriken? Inte så konstigt. Minst 150 gram vardera av nöt, lamm, gris, kyckling och korv..
"Måste kompensera några dagar med frystorkat".

Sorgearbetet fick fortsätta. Vi åkte till Blenheim för att fira nyår.

Vinprovning på "Cellar door" hos Mount Riley. Sedan ett besök på "The Winestation".

Nyårsmåltid på Mondrians som inleddes med, surprise, vinprovning!

Blenheim är hjärtat på Marlborough, som producerar ungefär 70 procent av allt vin i landet. Mest känt är det vita vinet med druvan Sauvignon Blanc.

Efter 28 testade vin, ungefär 20 av druvan ovan, vågar jag rekommendera de lokala vinerna... Vindrickandet gick väsentligt bättre än fisket!

Påt igen ba! Bara ner med cheescaken och dessertvinet först så...

Flugfiske Nya Zeeland januari 2019

Ahuriri River

Efter ännu några dagars lugn var jag redo för mer fiske. Valet föll på Ahuriri River som ska hålla ”Trophy Trout”. Dessutom ska det finnas riktigt grova bågar samt en ”Pond”(liten sjö) med grov öring.

Åker upp för Birchwood Road. Vägen är för 4wd. Förstår varför med tanke på de raviner som ska passeras. Når ponden och ser där fyra fiskare!

- Ahuriri är mjölkig, så det är därför det är så många här. Men ingen fara. Den klarnar nog upp på ett par dagar!

Rackarns. Vill heller inte trängas vid ponden. Åker upp till Ahuriri Basehut, där jag tänker tillbringa natten. Börjar grilla lamm och koka ris. Då kommer det förbi en tjej som är ute och vandrar.

- Det måste hänt något vid älven här nere. Den är klar ovanför!

Spännande information. Ger mig ner till älven för att spana. Precis nedanför Base Hut har en rejäl bit av strandbanken lossnat och trillat ner i älven. Inte så konstigt att den är mjölkig!

Tror dessutom att det hade varit en dålig idé att följa spåren längre ned...

Hoppet om ett trevlig fiske återkom så klart bums. Har läst att de största fiskarna ska vara högst upp. Så åkte hela vägen upp till gränsen för motorfordon.

En parkering och leder in i parken.

Här möttes en flugfiskare från Nya Zeeland. Han hade under dagen gått hela sträckan upp. Rackarns! Allt annat än ofiskat.

- Det var ingen sol när jag började gå. Så det blev inget fiske de första kilometrarna.

Han hade satt ett prydligt nytt rekord på öring den dagen med åtta pound. Gratulerade!

Sedan började fisket. Såg heller inga fiskar. Blev lite blindfiske längs andra strandkanten. Jag hade lite strul med utrustningen. Så lät linan hänga nedströms samtidigt som jag fick ordning på grejerna. Då börjar det rycka!

Efter en rätt kul fight kan jag landa en fet liten regnbåge på 1,5 kilo!

Resans första slumpfångst var ett faktum. Annars har jag sett fiskarna innan jag krokat dem - undantaget i mörker.

Fiskade vidare och kanske någon timme senare ser jag en fisk stå på andra sidan och äta. Lägger ett bra kast och har den krokad i någon sekund.

Lite senare hittas ännu en fisk. Nu fastnar kroken bra och jag får drilla ett bra tag med denna underbara regnbåge!

Vilken start i Ahurui. Fiskar vidare och har någon kontakt till innan promenaden tillbaka mot bilen påbörjas. Sedan är det en kort biltur till Base Hut.

Hyttor finns ganska många i Nya Zeeland. Om du ska hit kan det vara en god idé att bo i en sådan. En del är gratis. Andra kostar en "hut-ticket". Några kostar tre!

En biljett kostar 30 kr så det är inget att grina över. Bra tips på en resa hit!

Sover gott och bestämmer mig för att flytta upp till en högre hytta i Ahuriri.

Tänker mig att gå förbi Shamrock Hut till Upper hut. Går ut i älven där jag sist avslutade mitt fiske. Fiskar mig sedan uppströms.

Ser några riktigt fina regnbågar. Krokar en riktig jävla gris! Den kör som en galning i en pool med en massa stenar. Känns som en tidsfråga innan den lossnar. Så blir också utgången. Suck. Uppskattar bågen till minst fyra kilo.

Det är stort som attan för regnbåge på sydön. En olycka kommer inte ensam. Krokar ännu en jättebåge som jag ser står och nymfar framför ett djuphål.

Den gör några majestätiska hopp rätt upp i luften. Smäller bra när den landar. Sedan drar den in under strandbanken och fastnar i något. Ett rejält luftsprång framför fötterna blir avslutningen på den fajten. Hejdå!

Ska nog mycket till för att landa dessa bågar. Besegrad. Passerar Shamrock och tar lunchpaus. Fortsätter uppåt.

Hittar en stor öring några hundra meter fram. Står lurigt i ett lugnvatten på andra sidan. Mot alla odds lyckas jag kroka den. Bara för att ännu en gång gå bet. Tre olyckor.

Någon kilometer norr om Shamrock delar sig älven i många små ådror. Finns få djuphålor och fisket känns sämre. Hittar inga fiskar. Knallar på. Möter några cyklare.

- Vi skulle till Upper Hut, men hittade den inte, berättar dom.

Oroad går jag vidare. Ser efter ett tag en röd pinne i skogskanten där Upper Hut ska ligga. Gömd inne i skogen hittar jag den!

Omöjlig att se nerifrån. Knappt möjlig uppifrån!

Då fisket varit dåligt sista fyra kilometrarna väljer jag att gå ned till Shamrock och sova istället. En rätt charmig Hut med två bäddar.

Det blir sämre väder. Börjar blåsa hårt. Tar mig till bilen och åker ned mot ponden. Kraftig vind. Träffar där två svenskar som sitter och spanar med en bira var i handen.

Jacob(flyfishingstories på instagram) och Markus(Marmos) är äkta troutbums. Nästan overkligt äkta. De kör en fiskeresa på ungefär fyra månader. Och gjort det i en massa år! Jag som var lycklig för en månad. Trevliga grabbar!

De tipsar om att fiska i utloppet. Inte lika stora fiskar. Men många.

Passar mig bra som vill ner i Omarama och handla samt äta lite gott.

Bor under natten på en gratiscamp vid älven. Funkar bra att sova i bilen.

Dagen efter startar vandringen från "fishing access point".

Vädret är vackert. Men vinden blåser som satan. Så själva utloppen är svåra. Springer inledningsvis på en jättecamp med fiskare. Ser en fastbunden hund som viftar på svansen. Men ingen säger något. Det är två enorma tält och fem mindre tält. Ett helt läger! Ett rejält dåligt omen.

Fiskar på och ser en hel del fisk. Alla är livrädda. Så jag förstår att de stalkats hårt! Krokar änd några. Det är vackra fiskar. Härliga kamper. Fångar två fina öringar på 1,5 respektive 1,8 kilo.

Fångar även några mindre fiskar. De första på resan! Någon skulle varit perfekt som matfisk, men alla släpps tillbaka. Det är ett väldigt vackert område och hit återvänder jag gärna. Helst när det är någorlunda ofiskat!

Åker upp till ponden för att äntligen testa den. Kommer dit strax innan skymning. Det är mörkerfiske som är målet!

Efter en halvtimme lyckas jag också! Krokar en öring på 2,5 kilo.

Är även i två andra fiskar där den ena såg brutalt stor ut när den betade av strandkanten..

Dagen efter träffas en trevlig norrman. Blåser värre än någonsin.

Han berättar att väderprognosen är fortsatt dålig i flera dagar.

Jag ger upp och lämnar Ahuriri. Lämnar fisket på Nya Zeeland. Förbereder mig för hemfärd. Visst några rundor golf också...

Varit helt underbart i Nya Zeeland under en månad.

Jag vill hit igen.

Det blir många utmaningar med att hitta vatten, tekniker och allt praktiskt.

Tacksam för all hjälp jag fått av så många!

Om jag åker hit igen så kommer jag vara så mycket bättre förberedd.

Veta vad som krävs. Veta hur fisket går till. Bo. Äta! Ja, allt kräver kunskap.

Rejäla fördelar att ha.

Trots alla prövningar så är jag förbannat nöjd med resan. Nöjd med fisket. Nöjd med golfen. Nöjd med vinet. Nöjd med människorna här. Ja, allt även där!

Det blir inte det sista jag skriver om Nya Zeeland.

Tror jag drar ihop någon krönika när jag fått smälta alla intryck!

Tills dess kamrater... Tight lines och ännu en video!

Flugfiske Nya Zeeland 2019

Återhämtning samt lite fiske

Efter förra trippen var det svårt att fiska. Mördarmarschen satte sin spår. Åkte till Reefton och vilade upp mig två nätter. Fiskade i två timmar en kväll. Såg inget av intresse. Besökte även en legendarisk fiskebutik där. Den trevliga damen i affären hade fiskat i Sverige - TRE gånger. Konsten att åka över ån efter vatten.

Sedan blev det en lång resa till Franz Josefs glaciär. En påminnelse om miljöhoten och någon fundering om egen resa.

Därefter styrdes kosan mot Queenstown via en golfrunda i Wanaka. Spelade även golf på Jacks Point, finast på sydön. Blev en heldag åt vin. Först en "winetour" hos tre producenter.

En galen guide berättade historier om allt och inget, några om vin.

Det blev provsmakning av många olika druvor. Pinot Noir är just centrala Otagos flaggskepp, så flest viner av den druvan. Vi bjöds även på mat!

När alla 17 provsmakade viner började verka, blev det allsång i bilen tillsammans med tolv andra. Guiden var körledare. Helt underbart!

I fin form fortsatte vinprovandet med cirka tio viner till och en ostbricka på "The Winery" inne i centrala Queenstown. Kalas!

Sedan började fiskelusten så sakta komma tillbaka. Fått tipset om Oreti av några olika. Åkte till Mavora Lakes och möttes av massor av fiskebilar... Och flera stod parkerade vid den lilla strömmen.

Den var indelad i tre sektioner. Du skulle parkera vid den sektion du tänkte fiska, för att bringa lite ordning i det "hårt fiskade" vattnet.

Skrämde upp ungefär fem fiskar som alla såg ut att vara max två kilo.

Avslutade med att kroka en i skymningen. Den gick lös!

För mycket folk fick mig att åka till Pomahawka, som också tipsats om. Åkte till övre delen. Kom några fiskare förbi ganska omgående, som kört av hela sträckan.

- Inte en fisk som äter, var deras ord.

Hittade en "steady riser" några timmar senare. Presenterade en torris som den var upp på. Men kände inget - och fisken gick upp i rök.

På kvällen var jag i "brofisken" jag hade lokaliserat och skrämt på dagen.

Sedan testade jag en fin pool nedan. Trots 20 måsar som attackerade från boplatsen på andra sidan älven.

Ett rejält plask senare var en fin öring krokad. Tror ni inte att en måsjävel då kör rakt in i linan och trassalar in sig? Självklart lossnar öringen. Men inte måsen.

Där stod jag mitt i natten och försökte trassla ut en mås och skydda mig mot de andra 30... Kalabalik! Det gick bra och måsen kunde oskadd flyga iväg.

Jag flög också iväg med bilen för några timmars sömn. Tillbaka dagen efter sa bonden:

- Du får tillåtelse att använda min väg ovan bron!

Bussigt! Åkte så långt vägen följde älven. Sedan hitta jag en livsfarlig brant väg att åka ned på. Sedan vandrade jag även uppströms i en canyon utan att se en fisk. Kilometer på kilometer. Guideboken sa:

- Du kan följa älven uppströms om du är en galen bergsget.

Så det var jag tydligen. Hittade en vacker canyon pool och kastade uppströms, då jag inte ville skrämma eventuella öringar. Ingen reaktion. Men när jag sitter på en sten och smygkastar uppström skommer en tvåkilos öring simmande förbi mig och ställer sig på nacken...

Kastar något kast ner mot den - så är den borta!

Vägen tillbaka var lika spännande längs klippkanterna. Sedan stannade jag vid alla större pooler på vägen tillbaka. Inte en fisk. Vid bropoolen var det folk som badade och hoppa från bron. Åkte ännu längre ned och hittade en sovande bonde OCH en campingplats längs älven. Där gav jag upp. Orkade inte invänta fyra timmar för ett sista kvällsfiske.

Tillbaka mot Queenstown för återhämtning, golf och mer vin!

Blev en golfrunda redan på vägen. Medelmåttig bana hos Roxburg GC.

Så jäkla enkla är inte öringarna här nere!

Flugfiske Nya Zeeland 2019

Waiau River

Öringarna verkade mer svårflörtade än någonsin. Krokvana?

Vad kunde råda bot på det?

Att fiska på fiskar som är mindre vana med fiskare? Det blev planen.

Jag hade hört om "Trophy Mile" i Waiau som skulle hålla stora öringar.

Problemet var bara att det låg långt åt helvete. Men jag har väl aldrig latat ur?

Jag inledde vandringen från Lewis Pass mot destinationen.

En trevlig led - Med otrevlig historia!

Berättades att leden användes av Maurifolket för att frakta Jade över från ena sidan ön till den andra. De hade slavar som bar. Men på toppen hände det att det åts upp någon slav.. Kannibaler!

Nåväl. Leden var fin. Efter 24 kilometer nådde jag Christopher Hut. Möttes av åtta unga Kiwis. Trevliga. Några av dem kom senare då de jagade kanin. Jag la mig tidigt i hyttan. Vaknade tidigt fiskesugen. Kommer ut på verandan och möts av att hagelbrakaren legat där hela natten.

En något mer avslappnad syn på vapen... Tre timmar senare hade jag avverkat tolv kilometer, satt upp ett tält, blåst upp madrassen och vädrat sovsäcken. Otroligt att jag fick plats med mat, fiskeprylar och campingutrustning i och på en Haglöfs 25 liters ryggsäck... Ännu mer imponerad att den höll!

Snabbt ombyte. Fiskade nedanför tältet. En öring bojkottade flugan. Kom upp i en ravin och ser tre fina öringar uppe från en höjd. Prickskjuter och lyckas mot alla odds kroka en jätte!

I panik försöker jag klättra ned för att ha en chans att håva. Öringen hoppar. Röjer. Tar lina uppåt. Tar lina nedåt. Galet! Efter nästan exakt tio minuter lossnar den. Vevar in och ser att flugan sitter kvar. Känns så jävla sorgligt.

Nåväl. Det GÅR att kroka fisk på dagtid. Vandrar längre uppströms. Smyger som en indian. Ser en fisk. Den simmar runt lite i en ström. Jag kör låga ställningar!

Sedan backar öringen ned i höjd med min position. Får ut nymfen på rätt plats. Ser en lite reaktion i linan och sätter ett mothugg. Fast fisk!

Denna fisk är inte lika vild. Efter "bara" sex minuter kan jag håva en fantastisk öring på 3.5 kilo. Ett nytt stabilt rekord är verklighet och promenaden så jäkla värd allt slit! Tyvätt ingen bra bild på denna. (Men i avslutande film)

Jag är så sjukt nöjd nu. Bara njuter. Vandrar älven uppströms. Med ett leende.

Ser två stora fiskar patrullera ett bakvatten. Den ena tar flugor på ytan!

Riggar om till torrt. Ålar fram över stenarna. Skickar ut min nattsländeimitation.

Väntar. Sedan kommer vaket och mothugget sitter! Nu jäklar är det tyngd i grejerna. Försöker komma nedströms så den inte simmar ut i den hårda strömmen. Fisken bestämmer sig för att köra rätt in bland stenarna och röja runt.

Sedan bestämmer den sig för att sticka ut i strömmen. Dessutom simmar den grunt och får en sten mellan mig och den. Linan spänns till och poff - så är den fisken ett minne blott... Alltså. Dessa jäklar!

Men vilket välkomnande av älven. Dalen är som tagen ur en saga och öringarna

bär huvudrollen.

En natts sömn gjorde gott. Tre krokade öringar lovade gott. Och jag hade nog sett 20 öringar till. De flesta såg i och för sig mig först och drog...

Laddade om och drog ut på jakt igen. Denna gång vandrades nedströms och fiskade mig upp till tältet. Skulle "gena" i en ravin mellan kullarna.

Kliver igenom i ett håll och det smäller till i smalbenet. Känner efter. Inget benbrott. Glad! Förstår att jag slagit upp ett sår men vägrar bry mig. Det visar sig senare vara rätt djupt och sju centimeter långt... Men läker fint.

Fiskar hur länge på en öring som fortsätter äta. Vägrar ta. Jobbar mig uppåt.

Den ena öringen jag såg i ravinen är kvar på samma ställe.

Jag får ett utmärkt läge att försöka ta den på "Kiwi-style" genom att fiska med uppströms kast. Får till några fina kast och plötsligt ser jag hur öringen gör en sidledsförflyttning och tar något där min fluga borde vara. Sätter ett mothugg och känner återigen fast fisk!

Denna öring är mer beskedlig i kampen än den första. Men den ser ut att vara en ny rekordfisk för mig. Efter en lång kamp mest bestående av bändande får jag in den till håven. Tror jag fått den. Men den glider ut!

Hör hur linan brister och för en hundradels sekund kokar svordomarna inom mig.

Sedan spänns linan återigen upp och fisken är fortsatt krokad! Öringen har alltså tagit på den övre flugan. Den nedre fastnade i håven och gick av. Puh!

En kort stund senare ligger den i säkert förvar i håven. Ännu en gris!

Vågen visar inget nytt rekord. Men väl en tangering av tidigare rekord på 3,5 kilo!

Jag fiskar vidare. Skrämmer några fiskar. Är i några fiskar. Men får inte upp dem. Psykiskt påfrestande att se så fina fiskar och inte få dem. Inväntar kvällen. Ska försöka mig på det tricket igen!

I skymning känns två fiskar. Men de vill inte riktigt fastna. Får vandra hem i mörkret. Det är verkligen becksvart!

Plötsligt är det något som reflekterar min pannlampa i vattnet. Det flyter med.

Jag springer ikapp i nyfikenhet. Det visar sig vara en enorm spindel!

Inte visste jag att spindelögon reflekterar...

Nästan en kilometer senare reflekteras det igen. Denna gång är det mamma Oppussumråtta med sin unge på ryggen. Spännade promenad hem!

Dagen efter är sista dagen tänkt att fiska på denna plats. Fiskar fram till lunch utan någon känning. Känns nästan meningslöst att lägga ut flugor.

De rackarna är lynniga. En påse frystorkat till lunch. Sedan finns nya krafter!

Kommer upp till ännu ett bakvatten där det synts fisk tidigare. Lägger ut flugan lite på måfå. Fiskarna har i detta bakvatten visat ett rörelsemönster. Snart kommer en liten fisk förbi. Ser hur munnen öppnas och snart böjer sig spöt ännu en gång.

Så oväntat när det gått så länge utan hugg. Den ser ut att vara ungefär ett kilo stor. Men sedan gör den ett hopp och jag reviderar vikten till 1,5 kilo.

Där öringen tar finns ingen möjlighet att håva. Så jag får bogsera den längs ytan 70 meter bort till ett ställe jag kan hoppa ned på. Då ser jag att denna öring inte är så "liten". Håvar och väger den till 2,7 kilo. Den minsta jag fångat!

Skrattar åt verkligheten. Öringen är ju en gris, och trots att den är minst av resans fyra öringar skulle den räckt som nytt PB.

Hade jag bara fått den - så hade jag varit galet nöjd!

Fiskar vidare. Är i paradiset. Smyger längs kanterna. Spanar. Ser en del fisk.

Ålar mig fram till en kant som ser lovande ut. Kikar ute i strömmen. Ser ingen fisk där. Närmar mig än mer. Kikar över kanten. Där kommer en enorm öring glidande! Drar ut två meter tafs, alltså bara en tredjedel av tafsen, och placerar ut flugan.

Öringen vrider om ordentligt i vattnet och kommer in mot kanten. Jag ser som i slowmotion hur en enorm mun öppnar sig nästan under mig. Önskar det är min nymf den tagit! Spänner upp spöt och det är fast fisk!

En kamp påbörjas. Känner mig vid gott mod. Vet att det är få buskar här.

Dessutom en fin strandkant att springa på med fisken. Efter 100 meter löpning görs ett första tafatt försök att håva. Knappast!

Efter 150 meter kommer fisken in i lite lugnare vatten och håven får en bättre chans. Då ligger en enorm fisk där!

Plockar ut kroken. Väger. Fotograferar.

Ett nytt peronligt rekord på stationär öring fastställs till 4,2 kilo och lyckan är total. Den skönaste känslan är när allt är klart och fisken simmar tillbaka ut i strömmen. Sätter mig ned ett tag och bara ler. Vilket fiske! Vilken dröm.

Dagen efter ska jag flytta ned lägret någon mil. Beslutar mig för att gå ännu längre än tänkt. Möter ett hästgäng. Det kommer från samma ställe jag tänkt mig. Jag frågar hur promenaden varit.

- Ett helvete. Stigen som finns utmärkt finns inte. Du har väl tillstånd att ta vägen förresten?

Va? Tillstånd? En del av området är "Private Property". Då får du inte passera utan att ha frågat landägaren om tillstånd. Här finns ingen allemansrätt. Hästfolket har dessutom betalat 300 kr per person för att passera.

- Du måste gå runt berget, säger gubben som redan från tart är på uruselt humör efter deras strapats.

Förklarar att jag tänkt fiska några dagar till. Så jag vandrar ner ett par kilometer. Strömmen är strid. Ser allt annat än inbjudande ut för fiske. Stressen runt saknat tillstånd är stor. Blir man skjuten?

Bestämmer mig för att vandra mot bilen direkt. Fiskesträckan ser dessutom kass ut. Sträckan är alldeles för lång för att göra på en dag. Jag forcerar framåt. Letar efter den försvunna stigen. Den är försvunnen. Ålar mig genom buskar. Kryper igenom hål. Buskarna har taggar. Sedan går det som rep horisontelt också. Taggar även på dem.

Det är ogenomträngligt! Tvingas till reträtt. Djungeln har återtagit stigen. Den är uppslukad. Kommer ut mot älven. Följer den nedströms. Kikar på Googlemaps. Ser ut som om en annan stig ska finnas hundra meter ovanför. Måste passera en kant på två meter. Försöker kasta upp ryggsäcken först. Slår i bakhuvudet i en sten i kastet.

Kommer ändå upp. Kommer tills sist in till en öppen äng. Då visar det sig vara en höjdskillnad på 20 meter ogenomtränglig djungel innan den på kartan gissade vägen. En vägg helt enkelt.

Hittar inte ut. Letar vägen tillbaka. Som en labyrint. En halvtimme senare ger jag upp. Går till det ställe som känns närmast. Nu ska forseras 20 meter mur!

Kommer tio när en gren dyker rätt in i ögat. Fan! Vad gör solglasögonen på huvudet? Här ska de fan vara på! Bryter mig vidare. Kommer efter tio minuter återigen ut till älven. Följer den nedåt. Klättrar på kanterna av en ravin. Hoppar ned lite, knät viker sig. Satans trasisiga knä. Satans öga. Helvetes jävla djungel. Fy fan vad sandflugornas bett kliar. Fler svordomar ekar över nejden.

Det viktiga är dock att knät fungerar...

Tvingas återigen tilll reträtt. Vidare klättring känns livsfarlig. Några kilometer uppströms hittas en stig. Äntligen. Kämpar mig vidare framåt.

Når Steyning Hut klockan halv tio. Det skymmer. Helt slut. Gått 3,5 mil från åtta på morgonen.

Precis innan hyttan sitter en bom. Skyltarna skriker.

Jaha. Åtal att vänta. Gå tillbaka är liksom inget alternativ. Det positiva är en grusväg att följa. Jag går! Efter 1,5 mil kommer jag fram till två hus som enligt kartan heter "St Andrews", och ligger på ägorna.

Kliver upp och knackar på. Ingen där. Går vidare. Helt utmattad nås målet Boyle Center klockan 15. Har gått sex mil mördarmarsch på två dagar.

Pratar med centret om det inträffade. Begär att ringa upp Glenhope Station för att berätta om "trespassingen", be om ursäkt och få betala.

- Det är bra att han ber om ursäkt. Bra att han lärt sig. Han slipper betala, blir svaret från Glenhope Station.

Tack så mycket. Puh. Inget åtal heller.

Trots alla vedermödor... Var det värt det? Skojar du? Har påven lustig hatt?Grisöringar från paradiset!

Jag skulle gå tio gånger så långt för att uppleva detta igen!

Det märkligaste är att jag nog blindfiskat en tredjedel av tiden. Inte ett hugg. Alla fiskar som krokats är på fisk jag sett innan de tagit. Så otroligt spännande.

Men jag är också glad att komma tillbaka...

(Efter läkarbesök konstaterades att ögat nog ska bli bra inom några dagar)

Satte ihop en video från fisket. Ett fiska som aldrig glöms. Som många, många gånger kommer drömmas tillbaka om... Dröm er gärna med. Eller kanske tillbaka?

Jag älskar Nya Zeeland!

Flugfiske Nya Zeeland 2018-2019

Nina River

Landade i Christchurch. Kom igenom tullen förvånansvärt smärtfritt trots att jag deklarerade för både fiskeprylar och campingutrustning. Nästan ännu enklare att hämta ut hyrbilen, en några år gammal Toyota RAV4 4wd.

Vänstertrafiken är en prövning, så tacksam för automat.

Inte kul med växlarna på fel sida. Liksom koppling. Kan lova att vindrutetorkarna får många onödiga turer i min jakt på blinkers!

Inledde med en runda golf. Åkte ut till en underbar bana vid namn Clearwater Golf Club.

Om banan var underbar, var loggan för golfklubben ännu bättre!

Mitt medelmåttiga golfspel vill jag inte skylla på två månader utan golf.

Snarare är orsaken de regnbågar som simmade i bäcken som rann genom banan. Fick mig ofokuserad och på fiskehumör!

En natt på motell, några fiskebutiker(köpte bla ett fiskekort som gäller på HELA sydön, och det mesta på norra ön, för strax över en tusenlapp) och en matvaruaffär senare var jag redo att bege mig norrut!

Inför denna resa kan det vara bra att förbereda sig. Jag hade en bra plan för det. En sökning efter nz i en facebookgrupp för torrflugefiskare gav en del kontakter. Jag skickade meddelanden till några av dem. Tror alla svarade. Trevliga typer!

Men av alla saker som kunde gå fel, var det min tid som inte räckte till riktigt för att få ut de bästa tipsen.

Men sammanfattningsvis tipsade alla om uppströms precisionsfiske med små nymfer som den bästa metoden. Paul Youngman var en av dem jag kontaktade, han bad mig ringa vilket jag gjorde. Vi talade i över en timme och han visade sig vara en otroligt trevlig kille. Dessutom jobbar han som klubbchef på Haninge Strand golfklubb, så vi delar fler intressen.

Han berättade om sina sju resor till NZ och om ett fantastiskt fiske.

Otroligt inspirerande och han föreslog att jag skulle ta mig till Boyle Outdoor Center i norra Canterbury, och utgå därifrån. Så fick det bli!

Runt området finns flera kända älvar och mottagandet på centret var bättre än bra.

- Ska du fiska? Prata med min man Neill istället, sa flickan i reception.

- Vi kan fiska tillsammans ikväll så ska jag visa dig lite vatten, sa Neill.

Jag hade hört att Kiwis(som Nya Zeeländare kallas) ska vara trevliga.

Det verkade ju stämma. Ända tills det visade sig att de var från Kanada!

Jag förklarade att jag jagade stor fisk. Han föreslog att vi skulle starta nedanför centret i Lewis River. I första poolen stod några riktigt fina öringar. Jag hittade även en steady riser, men inga föll för våra flugor. Däremot var det två som visade intresse för mina flugor.

Vi vandrade uppåt, men hitta inga fler riktigt fina pooler eller öringar. Vattnet var väldigt lågt. På kvällen skulle vi byta och fiska ovanför Maruia Hotsprings.

Då kunde hans fru köra bilen och bada under tiden.

På plats erbjöd jag mig att betala för glassar och fruns bad. Då visade det sig att Neills fru skulle få bada gratis! Så det blev inte så dyrt...

Denna ström var liten. Vi såg inte en fisk. Så kvällen gick bort.

Däremot var det väldigt trevligt sällskap!

Dagen efter skulle Pauls tips istället följas med Nina River. Så ställde min hyrbil

vid en parkeringsficka. Vandrade ner för älvkanten och började min vandring öppåt. I inledningen av Nina finns en riktigt djup och fin pool. Där simmade en grisöring! Hjärtat slog. Satte på en nymf och gjorde ett skapligt kasst.

Fisken simmade efter. När jag hoppades den hade flugan i munnen gjorde jag ett mothugg. Ingen fisk på kroken. Effekten blev att öringen hastigt dök ner i djupet och försvann! Var jag för ivrig? Kanske för sen? Vem vet?

Precis när jag ska kliva runt hörnet på nästa pool står en enorm öring på lugnvattnet två meter bort. Att den inte såg mig och stack är ett mirakel!

Lägger ut flugan stående bakom bergkanten. Det som händer är att även denna öring drar! Hm.

Ser ännu några öringar på vägen upp. Nästan alla ser mig först. I en pool syns flera öringar som jag fiskar rikigt bra på. Men inget hjälper. Sedan kommer en bro över Nina och där är färre fiskar och mindre vatten. Satelitbilder visar också färre djuphålor. Så beslutar mig för att ge upp dagfisket och invänta kvällen. Då ska väl öringarna inte vara lika lättskrämda?

Jag går ner till poolen med många öringar. Sätter mig och dricker en chailatte.

Byter flugor. Och bryter spöt! Upptäcker att jag tappat håven. Och peangen. Samt får en pinne i huvudet som drar upp ett längre sår. Haveri. Slår på reträtt och åker hem till Centret. Fan! Tung start.

Dagen efter åker jag tillbaka till Christchurch. Ny håv. Ny peang. Några nya flugor. Ännu mer frystorkat. Var fortfarande rea för "Boxingday".

Sedan tillbaka till centret sex timmar senare.

Reservspöt riggat och revansch att utkräva!

Parkerade denna gång vid nedre hängbron och bröt mig igenom en ravin mot första hålan. Ravinen var förresten uttorkad. Men i en del kanter fanns vattenpölar kvar. I två småpölar fanns öring på runt två hekto!

Framme vid poolen kikades sakta fram över kanten på berget. Öringen var där!

Innan prylarna var i ordning ser öringen mitt halva huvud 15 meter nedströms.

- Kan det där vara en fiskare, ser den ut att tänka.

Sedan simmar öringen helt enkelt ner och tittar på mig.

- Ja det var en fiskare, adios!

Vad är det för fiskar det här? Galet! Som kompensation hittas min borttappade håv där. Skönt!

Nu smyger jag ännu mer runt kanten. Ingen fisk där denna gång. Går framåt.

När jag ska ta mig upp för en sten syns stjärtfenan på en stor öring 20 centimeter från min fot. Hinner tänka att den måste ligga död? Då simmar den iväg...

Gris. Gissar på fyra kilo.

Sedan skrämmer jag alla andra fiskar uppströms. Detta är en parodi på fiske. Fiskarna hälsar mig välkommen till NZ genom att håna mig.

- Din amatör, vet du inte hur mycket du måste smyga, presentera flugorna och fiska? Stay home in Sweden!

Nåväl. Min mörkerplan ligger kvar. Hoppas spöt håller! När skymingen infaller börjar fisket. Fortfarande skraja fiskar. Först när det blir becksvart hörs ett vak på andra sidan strömmen. Något har tagit min harkrank.

Sätter mothugget och en rejäl tyngd svarar. Äntligen!

Sju minuter senare kan min första öring i Nya Zeeland håvas. En Beast!

Lossar harkranken och väger in fisken till 3,2 kg. Nytt personligt rekord för mig på stationär öring och lyckan är total!

Känner mig egentligen färdig för dagen då och där. Lägger ändå några kast och känner ännu en fisk. Den lossnar efter fem sekunder. Det är okej!

Med lyckliga steg vandras i natten tillbaka mot bilen. Nästan studsar fram.

Resan till Nya Zeeland är redan en succé!

Detta är den drömstart på resan som drömts om.

Nedan en video från fisken - och resan är inte över, det kommer mera!