Vi var på väg tillbaka till mina drömmars Sandåsland. Inte mindre än 13 dagar skulle vi spendera ensamma i vildmarken. Underbart!
Började med att shoppa. Helikoptern skulle ta fem personer, vi var bara fyra. Matematiken sa minst 100 kilo mat och dryck extra. Detta renderade i att vi fick en ”personlig shopper” på systembolaget. Alltså, en på bolaget jobbande tjej som lät sin lastvagn fylldas upp…
Resultatet var att kvittot från bolaget var längre än från mataffären. Men vi kunde ävan inkassera ett stående helikopterrekord i flytande dryck. En mängd som under resan borde varit omöjlig tanka i.
Snart var vi iväg och jag tog snabbt över spakarna i helikoptern och bjöd på lite luftakrobatik (ser ju faktiskt ut som om jag styr på bilden).
Direkt på plats började Smyg-Erik med att ta en kiloröding, tyvärr icke förevigad. Själv fick jag några rödingar strax under.
Åh vilken härlig första dag. Tältplatsen slogs upp och en härlig grillning med allsång från vindskyddet stämdes upp.
Sådär höll det på. Fiskar kom upp. Bland annat gick vi till en sjö där jag hade stor framgång på streamer och nymfer. Värre gick det för dagens torrflugepuritaner, bara smått. Rödingarna var helt röda där. Inte bara på magen. Läckert.
En annan dag gick vi till en mer känd sjö, kantad av sex (!) kåtor. Precis när vi skulle börja fiska hittade vi ett gammalt nät i strandkanten. Otroligt tråkigt. Fisket gick också åt skogen! Inget av större intresse kom upp. Trots några mils promenad.
Några dagar senare gick vi ner till playan på en annan sjö. Lite mer sol och vi hade trott att vi var på Kanarieholmarna.
I närheten lyckades Smyg-Erik dra upp resans största harr runt åtta hekto.
På vägen hem fick jag och Regnbågskungen se en otrolig vakfest, där vi nästan enbart fånga småöring. Men jag fick även en lite större på ca sju hekto, resans största.
När fisket ändå var på topp passade jag på att fånga ännu en röding på ca 8 hekto.
Dagarna flöt på och oftast var det fint väder. Ibland var det lite sämre. Då gömde vi oss i kåtan och skrålade på bästa 08-vis.
Oftast var dock fisket hyfsat. Jag fångade inte de allra största rödingarna. Men det blev något 15-tal över halvkilot. Ibland lyckades även fotografen (för ovanlighets skull regnbågskungen) få med påslag och mothugg.
En fin röding som fick motion.
Regnbågskungen avslutade sitt fiske med att ta en röding på prick kilot. Stoltheten gick inte att ta miste på.
Precis när helikoptern landade drog Smyg-Erik en fin röding. Den satte punkt för fisket.
Varje gång Klinsman skålade utbröt han ett ”Tuut Tuuuuuut”, varpå alla svara likadant.
Detta blev till nuvarande smeknamn på gänget.
"Tuut Tuut Team Sweden”, hade bildats.
